Kroppsideal
Det första man ser, i prinip, när man läser aftonbladet.se idag är “jag älskar min kropp”, sagt av Jennifer Love Hewitt, som många känner som “ghost whisperer” eller t.o.m. som den där lilla personen i serien “ensamma hemma”. Jag följde aldrig den, jag såg ett avsnitt och det har präntats in i min hjärna. Något med grädde på näsan… Inget att gå in på i alla fall… Vad jag tänker mycket på, och som ofta irriterar mig, är kroppsideal. Hur sjuka de är, hur formade VI är genom att bara titta på tv. Hör man någonsin en reklam tjuta ut “Vill du vara tjock och fin? Ät choklad.” Men hur ofta hör man inte “Är du trött på att vara tjock? Vill du inte vara vältränad och slank?” (jag hatar ordet slank). Jag är faktiskt glad över att vara tjock! Jag är jättestolt över min kropp, om jag själv får bestämma. Men då kommer det här in, kroppsideal. Man går på stan i kanske en ganska tight tröja, och folk stirrar. De tror, att för att man är över strl 42 så ska man gå klädd i ett tält, vagga som en anka och vara ful för allmänheten. Jag är inte ful. Deal with it. Jag går inte klädd i ett tält. Skulle DU vilja gå klädd i ett tält? Nej, jag tänkte inte det heller. Varför ska då jag göra det? Och bara för att man är överviktig, så betyder inte det att man inte kan gå ordentligt.
Åter till Jennifer. Det hade tagits bilder på henne när hon var och firade sin förlovning på Hawaii och hon badade i bikini. Den stackars stjärnan är strl Small, inte extra small. Alltså utpekas hon som tjock. TJOCK? Small tjock? alltså det är något som inte stämmer här. Jennifer själv säger att hon älskar sin kropp (ett klokt uttalande för någon som är strl small, hade hon sagt att hon varit tjock hade jag åkt till Hawaii själv och prylat henne). Hon säger dessutom till alla tjejer med “bröst, höfter, lår och mage” att älska sina kroppar precis som de är. Tack för den. Synd bara att klädföretagen inte ser det på det sättet. Varför är vi så rädda för att vara lite större? Många killar föredrar tjejer som är större, de som är ännu smartare bryr sig inte alls om kroppsformen, utan dumpar ytligheten och ser insidan på personen. Det är ju den man ska leva med. Jag tror att om man hade börjat med fler filmer med större personer i, så hade man kanske inte varit så förbannat rädd för att ställa sig på vågen, se att man kanske väger 110 kilo och ÄNDÅ vara nöjd med sig själv. Såg “Hairspray” för ett tag sedan. ÄNTLIGEN en film som visar en ganska attraktiv kille bli kär i en ganska stor tjej. Jag mådde skitbra efter den filmen. Jag kände mig “wow… det finns filmer som inte bara är ytliga”. När man ser på disney-filmer. Hur ofta är huvudrollspersonen en tjej som är tjock? Om hon ska föreställa vacker menar jag. Tror det blir = 0. Det är ju så det börjar, när man är liten. Det är ju då man börjar hjärntvättas om hur man ska se ut. Och för att inte tala om Bratzdockorna… Eller de här nya med så långa ben att en giraff ser liten ut. Jag skulle kunna hålla på i en evighet med allt mitt tjat om detta. Men för fan. Spelar roll om man är smal som en sticka eller tjock som fyra kylskåp. Vad jag säger är. Var nöjd, och följ gärna med mig och starta en revolution mot klädföretagen så att de gör SNYGGA välsittande kläder åt oss som inte längre kan handla på H&M’s miniavdelning. Tacka vet jag Kappahl som i alla fall har vett att göra XL, som faktiskt ÄR XL i sin normala kollektion, sen att deras “big size”-kläder är tält, det är en annan fråga. Till alla klädföretag. SLUTA KRYMP STORLEKARNA. Börja göra fina kläder för oss större och skaffa större skyltdockor. Man får ångest bara man tittar på dem. Jag vill vara nöjd med min kropp, även när jag går på shoppingrunda.
Skriv ett svar