Vi lever fortfarande :P
Ja… då var det torsdag… har köpt biljetter till bion imorgon 
blir bara jag, Ellen o Louise ^^ Men det kommer bli jätteskoj o jag känner att jag behöver ha lite uppmuntran imorgon efter begravningen… På ett sätt är jag glad för morfars skull. Nu får han träffa mormor igen, men visst. Vi har förlorat någon som vi håller av enormt mycket. Jag är inte personen som brister i gråt på begravningar eller visar mina känlsor på det sättet, såvida ingen skriker på mig… Då möjligtvis. Har väldigt svårt att tycka att jag ska få lov att känna så här… Så dumt egentligen. Varför ska alla andra få känna det utom jag? Vad är det jag inte har tillgång till? Ah, just det… Det var ju någon som under 5 år lärde mig det. Just det! Så var det! Och ändå… ändå förstod jag inte då vad som pågick. Nu känns det bara… ja… värdelöst. Allting. En överreagerande ensam liten snigel på livets väg utan några som helst förutsättningar utöver Subway… Talang leder ingenstans och ensamheten biter tag i en, river upp en inuti så att man känner sig helt söndertrasad… Men jag kan detta… jag kan vara själv och jag kan lära mig att visa känslor på det sättet… And I will love again 
Tanke till morfar…
Jag sa att jag skulle tänka på dig varje morgon och varje kväll.
Det gör jag. alltid, jämt och ständigt. Kan inte förstå det fortfarande…
Du är saknad…
vad söt morfar (: